Film i syd

Efter en tid uppehåll så tänkte jag göra denna blogg dagsfärsk och aktuell. För en dryg månad sedan, den 13 mars var det tio år sedan Lucio Fulci dog. Regissören bakom ”The Beyond”, världens kanske bästa zombiefilm med unika bilder från helvetet. Jag kommer ihåg den avsmak som fyllde mig då jag såg ”The New York Ripper”, en sådan film som bara italienare kan göra. Ett amerikanskt koncept som ligger rätt i tiden kombinerat med autentiskt italienskt våld. Innan detta korta stycke avslutas i bitterhet så vill jag förutom att hylla den bortgångne också slå ett slag för ”The Beyonds” filmmusik - fantastisk!. Samma dag som Fulci dog, dog också den polske regissören Krzysztof Kieślowski. Självklart och kanske också rättmätigt så räckte hyllningarna inte till Fulci. Men – sent ska syndaren vakna. Jag vill minnas hur det i ett nummer av tidningen Pox (censurnumret) stod något i stil med att kultureliten får ha sin Saló i fred medans vi filmproletärer får våran Clintan censurerad. Inga övriga jämförelser. Eftersom riktigheten i ovanstående referat kan ifrågasättas (åtminstone tills jag lyckas hitta tidningen) så följer här lite Pasolini (stycket återfinns i Skrifter i fel tid (1993), s. 57).

Ni har ansikten som pappas gossar.
Det goda släktskapet ljuger aldrig.
Ni har dessa sluga ögon.
Ni är osäkra, skraja, desperata
(jag vet!) men ni vet också
hur man är självsäker, hotfull och högfärdig:
småborgerliga ideal, mina vänner!

Nu när jag ägnat större delen av denna post till Italien så är det kanske på sin plats att i förbigående nämna en av världens bästa filmer ”Cannibal Holocaust”. Se den. Men se upp för psykoanalysen, de värsta illdåden är inte självklara att förstå som barbari. Också Deodatos ”The House on the Edge of the Park” är sevärd, en hämnarrulle som får manusförfattarna till tv-serien ”Alias” att blekna gällande krystade intriger. (En varning får dock utfärdas, jag vill minnas att House of Horror-utgåvan har en ganska medioker översättning)