Feuilleton

Har nyligen läst klart Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor", vad jag har förstått en av kritiker uppskattad bok. Det ska kanske sägas att jag i Ivar Lo:s anda hyser något av en aversion mot deckargenren. Jag kan inte förstå denna hausse, historien är berättad av någon som tycks ha lärt sig människan i ett bibliotek och som mordhistoria sett - löjeväckande. Efter några hundra sidor och en tror man kan klura på mördaren så visar det sig att någon helt enkelt i all hemlighet är skvatt galen. I Agatha Christies "Liket i biblioteket" säger kommissarie Harper:

- Ja, en sån där individ som roar sig med att gå omkring och strypa unga flickor. Det finns ett långt vetenskapligt namn på det.

- Det skulle lösa alla våra problem, sade Melchett.

- Det är bara en sak jag inte tycker om i så fall, sade kommissarie Harper.

- Vad då?

- Det är för lätt.

- Hm - ja, kanske det. Då frågar jag en gång till - hur långt har vi kommit?

- Ingenstans, sade kommissarie Harper.

Åter till "Män som..." - realitetsprincipens triumf, livet som metod och för varje problem en siffra. En god man är en man som följer lagen. Alla kapitalister är skurkar, detta med anledning av att de inte följer sina egna regler. Ja just det, nazister är dumma och ser man inte upp så dyker deras ättlingar upp som psykmördare. Allt detta sätter frågan "arv eller miljö?" i gungning, hur är det egentligen med den saken? Men en sak är säker, "Män som hatar kvinnor" är en riktig bladvändare och uppenbarligen så är den omtyckt av många, den är helt enkelt bra, demokrati i sin renaste form, näst efter marknadsundersökningar.