Faväl du sköna nya värld, och [...eller: så beskriver den Heliga skrift Fan själv]

Denna bloggpost är av ett tvådelat slag. Första delen är mitt avsked till bloggen, den andra är ett oavslutat utkast som legat och väntat länge nu.

För det första, informationsteknologi är djävulens bländverk. Så mycket mer är det inte med saken. Så inom en kort tid ska jag ta ner denna blogg.

Och så till det gamla utkastet...

På kultursidorna i DN läser jag en essä tillägnad upplysningskritik, här kan vi läsa om irrationalismens och antimodernismens fanbärare. Plötsligt står det klart för mig att:

Horkheimer-Adornos tes [i Upplysningens dialektik] klarar inte ens ett
enkelt rimlighetstest. Vad är troligast - att nazismen och fascismen hade sitt
ursprung i en upplysningstradition som argumenterade för männi­skans
autonomi, förnuftets kapacitet, demokrati och universella mänskliga rättigheter,
eller i den reaktion som hävdade nationens primat över individen, intuitionens
och mytens roll på bekostnad av förnuftet, häcklade demokratin och avfärdade
rättigheter som abstraktioner?

Eller? Artikelförfattaren Per Molander skriver även om ovan nämnda verk: "en bok som många talar om men som få har läst". Säkert sant, men det finns också anledning att ställa sig frågande inför vissa som enligt egen utsago läst verket men uppenbarligen missförstått centrala teser. Jag ska här endast kort ta upp två missförstånd. (detta enligt den princip som allt bloggande är bunden till: den oreflekterade kommentaren) För det första så förkastar inte Horkheimer och Adorno upplysningen som sådan utan ser den snarast som ett oinfriat löfte.

Längre än så här var inte mitt utkast och jag orkar inte följfölja det, men den sista meningen säger det mesta. Så, nu tar jag farväl av den elektroniska världen. Bite it, you scum! som GG säger...