Postmodernt mörker

Som en löpeld sprider sig längtan efter rödfärg. Vad som förefaller vara en strid mellan varghatare och den fyrfotades tvåfota vänner har många fler aspekter. Någon naturlighet och orörd natur är det löjligt att tala om. Kallhyggena vandrar som gräshoppssvärmar. Mellan byn där jag växt upp och närmsta bruk, en sträcka på halvmilen, var skogen skövlad redan på 1700-talet. Även innan stenkolet skulle vapen gjutas. Här ska nu ett grönt paradis breda ut sig, fyllt till bredden av namngivna djur. Nog om dessa saker. Frågan gäller inte alls vad som är naturligt eller ej. Att parasitera på förmoderna fenomen är mer än heminredning och turistindustri.

På samma sätt som en framforskad släkthistoria alltid är osann är sökandet efter ett hus med "en historia" bara en morbid föreställning om tidigare, än mer orättvisa, samhällsformer. Den historia som många tvångsmässigt lockar ur sina döende mor- och farföräldrar kommer de aldrig vara en del av. Att höra om statarlängor, barnhem, disponenter och patroner när det egna självbedrägeriet. Tävlan om att vara född fattig slutar med att alla förlorar. Och slutligen, för varje krogslagsmål som blir en polissak urholkas samhället i sina fundament.